Min rädsla.

Så, sitter här och försöker ladda inför första dagen på praktiken imorgon. Jag är livrädd. Klump i magen, oro i kroppen. Mår illa. Ångest.
Det finns två saker jag har fobi för, spindlar och gamla människor. Min praktik går ut på att under 4 veckor arbeta med det sistnämnda..

Det är så svårt att förklara. När folk frågar hur det känns och jag säger att jag gruvar mig inför praktiken så tror de flesta kanske att jag tycker det känns lite äckligt att torka bajs? Det är inte på den nivån, inte ens i närheten. Det är mkt mkt värre.

Det är denna praktik på 4 v som fick mig att inte påbörja utbildningen första gången jag sökte. Samma praktik har fått mig att fundera på att hoppa av utbildningen ett flertal gånger. Praktiken har fått mig att sitta och överväga om den är värd att gå igenom överhuvudtaget, för att få läsa resten av utbildningen samt barnmorskeutbildningen.

Jag har inga problem med blod, kiss, ge sprutor, närvara vid operationer osv. Jag längtar efter att få göra praktik på andra avdelningar, längtar efter den ökända medicinkursen i T3, längtar efter att få stå där med legitimationen om några år.
Men detta är ett berg jag måste bestiga innan jag ens kan blicka framåt så långt som till nästa termin..

Jag fylls av obehagskänslor bara jag tänker på äldre människor. Äldre människor som dreglar, hostar, gör ner sig, inte förstår vad man säger, blir elaka (pga någon sjukdom), bittra och arga..

Vet inte hur jag ska få er att förstå.
Men jag tror att jag vet vad det kan bero på..

För det första så har jag aldrig haft någon riktig relation till en äldre människa, alla mina äldre släktingar gick bort innan jag ens föddes, utom farmor och vi har inte varit så tighta.
Jag är livrädd och fruktar den dagen då jag inte längre kan ta hand om mig själv. Då jag behöver hjälp att klä mig, äta och gå på toaletten. Den dagen jag inte längre vet mitt eget bästa.. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, skjut mig innan jag hamnar där.

Jag beundrar verkligen människor som jobbar med detta, för det är väl en himla tur att ni finns. Men jag har alltid känt att jag aldrig skulle klara av det, inte ens för en dag.

Nu hoppas jag bara att någon underbar liten tant eller farbror för alltid förändrar min syn på äldre, vore evigt tacksam.
Och jag upprepar i mitt huvud gång på gång "det är bara fyra veckor av ditt liv, Sophie"

Wish me luck!